Dricksvattentäkt Ålevatten

Detta inlägg är skrivet av Gösta Bring och publicerades i Vaket nummer ett 2007.

Vattensituationen är besvärlig för de flesta kommuner ut efter Västkusten. En permanent långsiktig lösning skulle kunna vara att ta vatten från Vänern. En sådan lösning måste av kostnadsskäl genomföras regionalt och skulle säkerligen ta mer än fem år att genomföra. Det kortsiktiga behovet av vatten är stort för både Stenungsund och Tjörn. Det är svårt att finna en rimlig lösning som kan genomföras på kort tid.

Vad innebär regleringen av Ålevatten för Anråsåns vattensystem? Den direkta påverkan gäller framför allt Rördalsån, som är ett tillflöde till Anråsån. En betydande del av flödet i Anråsån kommer från Ålevatten via Rördalsån. En svagt underbyggd vattendom baserad på gammal hävd finns från början av 1900-talet och tillåter en variation av Ålevatten på 1,0 meter och för Håltesjön 0,8 meter. Håltesjön ligger alldeles ovanför Ålevatten. Kommunen avser att endast reglera Ålevatten. Det beräknade uttaget av dricksvatten motsvarar 10–15 % av tillrinningsområdets totala tillförda vattenmängd. För att möta behovet av dricksvatten och en minimitappning på 80 liter per sekund behövs grovt räknat 400’000 m3 per månad, i genomsnitt. Ytan på Ålevatten är 0,6 km2 och med tillåten dämning på 1 meter ger det ett regleringsmagasin på ca 600’000 m3. Detta innebär att lagringskapaciteten motsvarar en och en halv månads förbrukning. Om de senaste årens klimatmönster fortsätter kommer det att under vissa tider uppstå brist på vatten. Risken för brist är störst under sommaren när förbrukningen också peakar. Om avrinningen fluktuerar kraftigt, vilket är det normala, uppstår problem. En på/av-reglering vid högsta dämningsnivå ger större påverkan än en lugnare avtappning. Vad kommer att prioriteras - dricksvattenförsörjningen eller minimitappningen? Hur kommer regleringen att ske?

Problemen kommer i första hand att uppstå i Rördalsån och kanske möjligen också i Anråsån. Anråsån med biflöden är ett av de mest produktiva områdena för havsöring i Bohuslän. Ån har en laxstam som ännu ej är angripen av Gyro.

Den ökade minimitappning som föreslås är givetvis gynnsam för fiskbestånden, men de längre perioderna med minimiflöde som måste uppstå är negativ. Risken för att nollflöde av misstag skulle kunna uppstå kommer också att finnas. För öringen och laxens del kan lekvandringen och smoltens utvandring försvåras genom lägre flöden under de tider som fisken vandrar. Nollflöden med torrlagda bottnar kan slå ut hela beståndet i Rördalsån av havsöring och lax såväl som flodpärlmusslor.

Sammanfattningsvis kan följande problem uppstå i vid låga vattennivåer:

1. Svårigheter för lax och öring att stiga vid fallet i Anråsåns mynning. Fisken blir stående nedanför fallet i stora mängder där de riskerar att dra på sig sjukdomar.
   
2. Smolten hindras att vandra ut vid rätt tidpunkt under våren och blir därför offer för gäddor och andra rovfiskar.
   
3. Laxen som i huvudsak leker i Rördalsån kommer att missgynnas om strömhastigheten minskar.
   
4. Långa tider av minimitappning leder till högre vattentemperaturer och sämre syresättning.
   
5. Torrläggning av lekbottnar och strandzoner leder till utslagning av såväl rom som yngel och är helt förödande för flodpärlmusslan.
   
6. Om nollflöde uppstår på grund av misstag slås hela generationer av fisk ut. Den så kallade mänskliga faktorn kan få oöverstigliga konsekvenser vid vattenreglering här.

Gösta

Vaket nummer ett 2007

Hej på er, alla gamla och nya klubbmedlemmar.

När detta skrivs har vi haft vårt första styrelsemöte och jag har fått svinga fiskeklubban för första gången. Någon närmare presentation av mig behöver jag inte skriva här för någon vecka efter årsmötet ringde Robert Etander mig och gjorde en intervju, Tio frågor, som kan läsas lite längre fram i tidningen.

När jag nu har fått äran att hålla i pennan för denna sida vill jag passa på att tacka avgående ordföranden Gösta Bring samt avgående styrelseledamot Kåre Trengereid för deras eminenta och engagerande arbete i styrelsen.

Mitt och styrelsens arbete framöver kommer att vara mycket inriktat på att ge de olika sektionerna som bildats det stöd som behövs för att de skall kunna förvalta vår klubbs olika intressen.

Sjöarna behöver hela tiden ses över beträffande fiskisättning, avelsfiske, bevakning, ta hand om båtarna, samla skräp och allt annat som dyker upp på dagordningen. Där ligger ett stort arbete som aldrig får avstanna om vi skall ha den standard som vi har i nuläget och det behövs man- och kvinnotimmar från alla i klubben. Det är så lätt att plocka med sitt eget och kvarglömt skräp med sig hem. Att ösa båtarna om det behövs hör till allas ansvar inte bara sjö­intendentens.

Ungdomssektionen har börjat att ta form men vi behöver er ungdomars hjälp att utforma aktiviteter som ni är intresserade av. Ring eller maila till mig eller vår ledare för ungdomssektionen, så vi vet vad som skulle passa just dig. Det kan vara allt från flugbindning till fiskeresor eller bara att träffas nere i klubblokalen för att titta på en bra fiskefilm och snacka lite fiske.

Redaktionen för denna tidning behöver hela tiden nya uppslag och artiklar från oss alla. De som håller på med tidningen gör ett hästjobb och behöver all uppbackning de kan få om vi skall kunna hålla tidningen igång.

Vid Lysevattnet skall ett vindskyddsprojekt påbörjas så att vi har någonstans att samlas när fisken inte hugger. För att genomföra detta behöver mycket svett transpireras så där är ett bra ställe att bli av med några kilo kropp och samtidigt få ett fint ställe att äta upp sig på när det är klart. Platschef för detta är Kalle Lockner och han tar välvilligt emot allas vår hjälp. Hör av er till Kalle för mer information om tider för byggnationen.

Det är nu klubben behöver den kompetens som finns hos alla medlemmar (förra året var vi 338 stycken !) för att driva sektioner och klubbarbetet framåt.

Sharp Hooks

Krister

Flugrodd är trolling

Denna text är skriven av Mikael Båth och är ett svar på Anders Bloms debattinlägg i Vaket nummer två 2006.

Hej Anders och alla andra medlemmar som intresserar sig för våra sjöar och hur vi beter oss vid dessa.

Skadad fisk
Till att börja med vill jag påpeka att det är mina personliga åsikter och inget annat som framförs här och som framfördes i den debattartikel som publicerades i Vaket nummer två 2005. Jag är och förblir, tills någon konkret kan påvisa annat, övertygad om att det är bättre att sätta ut en skadad fisk och låta den ingå i naturens kretslopp än att plocka upp densamma. Att dessa individer skulle innebära en risk för det övriga beståndet med fisk tror jag inte en sekund på. I fiskodlingar, där fiskarna tvingas leva på mycket begränsade områden finns det uppenbara problem med att skadad fisk smittar de andra fiskarna med diverse sjukdomar. I ett stort vatten som Lysevatten ter sig dock denna hypotes lite väl räddhågsen för undertecknad.

Fiskstorlek kontra antal fiskar
Visst är det så att ett vatten kan föda upp en viss biomassa per år. För Lysevattens del ligger det i runda slängar på knappt fem hundra kilo fisk per år. Följden blir då, vid en snabb titt, att det måste bli färre fiskar om man har större fiskar i sjön. I verkligheten, idag, kanske detta inte stämmer till 100%. Hur gick nu detta till? Jo, det faktum att det för tillfället inte går att inhandla regnbåge ger vid hand att det inte heller kommer att finnas många regnbågar kvar nästa försommar i Lysevatten. Detta ger oss då möjlighet att öka på antalet öringar i sjön samtidigt som minimimåttet höjs. Redan nu finns det gott om uppväxtfisk från den lyckade odlingen för ett par tre år sedan. Med nya småfiskar på gång och större individer kvar ser jag hur Lysevatten åter igen kan utvecklas till en öringsjö av världsklass. Låt oss höja minimimåttet, sluta sätta in regnbåge i sjön och uppleva ett fiske som är få förunnat!

Dragrodd och antalet upptagna fiskar
Jag kan faktiskt inte se skillnaden mellan dragrodd och trolling, här är du nog tvungen att förklara dig lite Anders. Det är självfallet så att det är antalet upptagna fiskar som till stor del reglerar beståndet i våra sjöar och inte fiskemetoden i sig. Dragrodd är dock en bov i dramat. Vid dragrodd uppstår ett par, för beståndet, negativa effekter. För det första är det ett mycket effektivt fiske som inte kräver någon större inlärningsprocess av utövaren. Det är med andra ord lättare att fånga fisk på detta sätt än om man står och kastar drag eller fiskar med fluga aktivt. Fler fångade fiskar ger i rimlighetens namn också ett större uttag ur sjön, speciellt med tanke på att vi talar om fiskare som inte får så många fiskar per säsong. Den andra faktorn som definitivt borde sätta P för dragrodd i våra vatten är det faktum att ett inte försumbart antal fiskar hugger drag eller fluga för att efter en våldsam krokning slitas loss igen. Tror du, Anders, att dessa fiskar klarar denna behandling bra? Vi talar med största säkerhet om sönderdragna käftar och blödningar på dessa fiskar.

Flugfiske och ungdomar
Du skriver att dina barn Emil och Rasmus är mycket intresserade av flugfiske och till och med binder sina egna alster. Detta är framtiden för sportfisket och skall naturligtvis uppmuntras på alla tänkbara sätt. Jag har själv fyra barn men skulle aldrig drömma om att lära dem dragrodd som lämplig fiskemetod.
Det är först vid elva tolvårsåldern som de flesta barn har utvecklat sin motorik tillräckligt för att kunna hantera de olika momenten simultant i ett flugkast. Så länge de inte klara detta skall de inte heller hantera ett flugspö eftersom risken för ett avsvalnande intresse för sporten då blir allt för stor. Naturligtvis kan de stå och lägga ut lina i ett mindre strömvatten och uppleva fantastiska fiskestunder redan i låg ålder, men ett lyckat sjöfiske kräver lite mer av utövaren.
Lösning på det hela är lika enkel som elegant. Sätt ett haspelspö med butt och flugor i handen på dina söner så skall du se att de snart kommer att ha ett mycket givande flugfiske i våra vatten. Genom att lära ut ett aktivt fiske istället för trolling kommer du också få ett par fiskekamrater vid din sida i framtiden. Sluta lära ut dragrodd och lär istället ut aktivt fiske som barnen klarar av.

Köttfiske
De som tar upp alla fiskar som de får på kroken är och kommer att förbli ett problem för alla föreningar. Det är ett respektlöst fiske som enbart visar att dessa fiskare inte bryr sig om vare sig vattnet, föreningen eller sina klubbkamrater. Jag håller med dig om att vi borde införa en fångstkvot i våra vatten för att stoppa dessa parasiterande medlemmar.
Under den gångna säsongen har det också inkommit ett flertal rapporter om vuxna medlemmar som ägnar sig åt bottenmete. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt och jag vet att ämnet ligger högt på dagordning hos tillsyningsgruppen. Låt oss hoppas att de berörda medlemmarna ta sitt förnuft tillfånga innan deras redskap konfiskeras.

Att däremot rättfärdiga trolling med att dessa köttfiskare tar upp fler fiskar än vad du som trollare gör är helt förkastligt. Att peka på andras fel för att dölja sina egna är och har aldrig varit en bra lösning.

Mikael

Ett skämt sportfiske

Detta inlägg är skrivet av Mikael Båth och publicerades i Vaket nummer två 2006.

Avsikten med detta inlägg är att väcka tankar runt vår hobby och hur det hela uppfattas av samhället runt omkring oss. Kanske har vi snart en etikdebatt kring sportfisket i sverige och då vore det bra om vi är förberedda på denna. Icke att förväxlas med förra vinterns upprop kring C&R.

En sport är en verksamhet med syfte att träna och anstränga kroppen. Det står ingenstans i mina ordböcker att sport innebär att man skall fånga och misshandla levande varelser.

Att dörja makrill eller meta abborre måste vara ytterligheterna då det kommer till graden av ansträngning. De är så att säga lättviktsgrenarna inom sportfisket.

Man kan också kasta plåtbitar eller små krokar med garntussar i vattnet för att lura fiskarna till misstag. Detta är det vi får kalla för mediumgrenarna och naturligtvis det som de flesta lite mer aktiva sportfiskarna håller på med.

De tuffa grabbarna fiskar lax och nu talar vi om tungviktarna som aldrig sover, äter eller uppträder på ett socialt normalt vis. Tänk dig själv att dra på dig en svart plastsäck, trava rakt ut i en älv med strömmande vatten, hållandes i en fem meter lång stång som du sedan står och viftar med utan paus i flera dagar. Det är tufft tycker jag, knäppt som tusan, men tufft.

Vilken gren du än väljer att tillhöra så kommer du mycket snart att råka ut för etiska problem.

Att fånga fisk för sitt höga nöjes skull, ofta med syftet att släppa tillbaka dem i plurret är, minst sagt, tvivelaktigt i ett modernt upplyst samhälle. Att utövarna sedan har mage att gå så långt som att kalla det för sport är nästan absurt. Tillbaka till forntiden med ett bromslöst och vältrimmat X-2000 i nedförsbacke.

Som ni förstår har jag gjort en djupare studie av de individer som utövar denna sport och hur det hela går till, i verkligheten. Jag har gått så långt att jag själv har lärt mig alla hemligheter och knep. Dessutom har jag praktiserat sportfiske under många år, det gäller ju att veta vad man talar om, för att vara väl förberedd inför den kommande etiska debatten.

Att fånga fisk, slå ihjäl den och äta upp densamma är okej om man behöver födan och föda behöver vi. Metoden de flesta sportfiskare använder är dessutom bra mycket humanare än de som de kommersiella farbröderna använder. Dessa sportutövare har roligt medan de gör nytta för sin överlevnad.

Att fånga fisk och sedan släppa lös den igen är ju däremot intressantare ur ett rent etiskt hänseende. Får jag, som högt stående varelse i näringskedjan, leka med andra levande varelser för mitt höga nöjes skull? Tja, katten leker ju med råttan skulle man kunna säga. Men katten skriver inte spaltmeter med funderingar och deltar heller inte aktivt och medvetet i det moderna samhället.

Låt oss titta på jägarna ett ögonblick. Det kallas inte för sport för det är inte sport att gå ut i skogen och skjuta en älg. Samtidigt skjuter ju inte jägaren årskalvarna i svansen för att se om de kan träffa samtidigt som de låter de små djuren växa till sig.

Vad är det då som gör att det är okej att lura en fisk till att fastna på en krok, stressa den så till den grad att mängden adrenalin i musklerna når en näst intill dödlig nivå, dra loss kroken med blodvite som följd och släppa tillbaka den igen för att kunna upprepa proceduren ett antal gånger under individens leverne?

Svaret är ganska enkelt. Det finns inget som helst skäl för att vi skall tillåta detta i vårt samhälle. Som enskild person kan jag etiskt klara mig genom att säga att jag vid dessa tillfällen ställer mig utanför samhället och nyttjar min rätt som högre stående varelse.

Samhället däremot kan ju inte medvetet uppmuntra oss till att misshandla andra djur. det är helt otidsenligt och rent av förkastligt, sett ur ett samhällsperspektiv.

Vad skall vi då göra?
Lösningen är lika enkel som förödande. All fisk som fångas måste skyndsamt plockas upp och avlivas. Så nu har vi löst det etiska och de nya sportfiskarna kan fortsätta som de alltid har gjort, ett litet tag. Det förödande i det hela är att fisken mycket snabbt kommer att ta slut och därmed sportfiskarna och de som lever av det hela.

Nu har vi kommit till det roliga i det hela, eller tragikomiska för sportfiskarna, eftersom vi inte längre kan tillåta sportfiske i större utsträckning än vad våra vatten klarar av att avkasta.

Sportfisket kommer dö ut och endast vattenrättsinnehavare kommer kunna bedriva fiske. Turismen som håller på att byggas upp kring sportfisket och alla de goa pengarna rinner ut i havet i takt med att vårfloden rinner undan.

Finns det då inget sätt att utnyttja våra fina svenska vatten i fortsättningen?

Vi kan inte hålla på att ta upp fisken eftersom den då mycket snabbt skulle ta slut, eller i det närmaste slut. Vi kan av samhällsetiska skäl inte bedriva fritidsfiske med C&R (Catch and Release, släppa tillbaka firren) eftersom vi har bredband istället för träklubbor idag. Däremot skulle man kunna tänka sig en typ av sportfiske som idag knappt bedrivs över huvud taget. Detta kallas på engelska lite missvisande för C&T, Catch and Touch. Vad det hela går ut på är att man fiskar, företrädesvis med flugspö, som vanligt men inte längre har någon krok. Istället har man ett bete där fisken inte kan fastna. Nipprigt, javisst, men det är ju hela sportfisket redan idag så det är det inte så mycket att orda om.

Framtiden jag ser med denna typ av fiske riktar sig mot de som fiskar med fluga. Genom fiskarens goda kunskap luras fisken, precis som tidigare, att försöka äta upp garntussen men med den stora skillnaden att den inte längre fastnar. Kontaktfiske kallar vi detta på svenska.

Det finns många fördelar med kontaktfisket då man helt slipper de etiska debatterna och konflikten med samhället i övrigt. Det går med rätt marknadsföring att skapa en mycket god turism runt det hela eftersom det enbart gäller att ge sportfiskarna förståelse för vad det handlar om. Några kanske slutar att fiska medan andra tillkommer. Sportfiskarna skulle till och med kunna börja säga att de utövar en sport.

Jag är medveten om att de tuffa laxfiskarna inte kommer gilla detta eftersom det är ganska få ställen som medger torrflugefiske efter lax och att det vid detta fiske är en riktigt kamp, nästan som sport, mellan fisk och fiskare vid själva drillningen. Men nu är det ju så att vi inte längre kan bedriva denna typ av fiske. Åtminstone inte på det traditionella sättet.

Vad vi skulle kunna göra är att man efter noggranna studier bestämmer hur stort uttag man kan ha ur ett vatten under en säsong. Sedan sätter man en gemensam fångstkvot för samtliga fiskare vid aktuellt vatten och när dagens kvot är fylld avbryter man fisket helt och hållet, precis som yrkesfiskarna skall göra när kvoten är fylld. Voilà, fisket finns kvar, C&R är borta och bestånden kan leva vidare samtidigt som turism och sportfiskare slipper gråta blod.

Ny typ av fångstkvot
Inför gemensamma fångstkvoter för alla fiskare på ett vatten.

Stoppa C&R
Stoppa all form av C&R, Catch and Release, för alla svenska vatten. Detta var fel från första början och fel skall rättas till så fort man kommer till insikt om dem.

Småfisken?
Nått får ni andra klura ut.

Mikael

Vaket nummer två 2006

För sex år sedan när jag tog på mig ordförandeskapet i SSFK var klubben organiserad i sektioner. Vi konstaterade att sektionerna, framför allt i brist på ledare, inte fungerade. Styrelsen beslöt då att formellt lägga ned dessa tillsvidare. Man beslöt också att klubben åtminstone kortsiktigt skulle drivas av styrelsen. För att klara detta utvidgades styrelsen till 10 ordinarieledamöter och två suppleanter. Genom denna åtgärd centraliserades verksamheten. Med facit i handen kan man konstatera att detta sätt att sköta klubben misslyckades. Vi hamnade i ett läge där ingenting föreslogs, hände eller gjordes utan styrelsens initiativ och/eller medverkan.

Problemet är inte att få medlemmarna att ställa upp och arbeta. Det är mycket enkelt att samla ihop tio man för att göra ett jobb. Problemet är att få några som är villiga att engagera sig, ansvara för, planera och genomföra aktiviteter och verksamheter. Det borde vara så att ingen funktionär i klubben skall ha mer än en funktion/aktivitet att sköta per år. Tänkt om vi kunde få trettio fyrtio av våra trehundra medlemmar att ta ansvar för ett enda litet klubbprojekt per år. Då skulle alla problem vara lösta. Min åsikt är också att styrelsen främsta uppgifter skall vara att ansvara för ekonomi/administration, policyfrågor, generella föreningsfrågor samt externa kontakter. Resten av verksamheten skall komma från medlemmarna.

Styrelsen har konstaterat att om klubben skall överleva på sikt finns det bara ett sätt att arbeta. Klubbarbetet måste framgent initieras, drivas och genomföras av medlemmarna inte av styrelsen. Uppgifter måste delegeras och spridas ut på så många som möjligt. Vi måste åter igen dela in oss i sektioner och arbets/intresse grupper. Dessa grupper kan vara såväl permanenta som tillfälliga. I år har följande embryon till sektioner och grupper bildats; Fiskevård, Ungdomssektion, fisketillsyn, Klubbintendenter och Vaket/Hemsida redaktion. En arrangörsgrupp borde snarast bildas som tar tag i klubbmöten och fiskeresor. Själv skulle jag gärna vara med i en opinionsgrupp som sysslar med fiskeripolitik och fiskeetiska frågor. Om vi inte engagerar oss snarast i dessa frågor lär det inte finnas något sportfiske i framtiden. Om du har idéer om ytterligare grupper eller vill aktivt delta i någon av de befintliga kontakta gruppledarna eller någon i styrelsen.

Klubben står inför ett vägval skall den engagera sig i en mängd olika aktiviteter som den gjort hittills, skall den endast tillhandahålla fiskevatten för sina medlemmar eller skall vi sakta låta den dö. För att inte det tredje alternativet skall bli verklighet måste vi satsa mycket mer på ungdomsverksamheten än vi gör i dag och för att kunna göra det måste vi ha ledare.

Det är du som bestämmer hur klubbenskall se ut i framtiden. Hör av dig med idéer. Själv kommer jag att fortsätta engagera mig i klubbarbetet men kommer att avgå som ordförande i och med nästa årsmöte.

Ha en bra dag,

Gösta

Dragrodd

Detta inlägg är skrivet av Anders Blom och publicerades i Vaket nummer två 2006.

Med anledning av debattartikel i Vaket nr 2, 2005 har jag satt ihop följande inlägg och funderingar. I artikeln står det att skadad fisk bör sättas tillbaka för att bli näring åt andra fiskar och insekter. I informationsmaterialet från klubben som jag som nybliven medlem fick för något år sedan stod det tydligt att det inte är någon idé att återutsätta fisk som är skadad och blöder. Detsamma har jag hört från en styrelsemedlem som även förklarade att skadad/blödande fisk skall tas upp eftersom sådan fisk lättare angrips av sjukdomar som sedan kan sprida sig till den friska fisken. Vad gäller och hur skall vi göra?

I artikeln anges förslag på nya fångstmått, 40 cm för regnbåge och 45 för öring. Detta skall jämföras med dagens rekommenderade mått på 40 cm (tidigare 35 cm) för fångstfärdig fisk. Ökar man måttet för ”fångstfärdig” fisk så kommer också snittvikten på fisken i sjön att öka. Så länge man inte tillför mat till en sjö så kan den naturligt producerade mängden fiskmat (larver, sländor etc) i sjön bara föda en viss biomassa fisk, dvs höjer man fiskens vikt kommer antalet fiskar att minska och vice versa. En höjning av minimimåttet enligt förslag i artikeln kommer således att medföra färre antal fiskar i Lysevattnet, färre men större fiskar kommer att fångas. Det blir således en fråga för klubbens medlemmar vilken typ av fiske vi vill ha, napp ofta av lite mindre fiskar eller färre napp men av större fisk. Klubben kanske skall dela upp sjöarna så att man i två sjöar satsar på större men färre fiskar och att man i de två andra har lite mindre men fler fiskar. Jag har många gånger funderat vad som får medlemmarna att fiska i klubbens respektive vatten, få eller många napp, små eller stora fiskar, eller fiskar de möjligen av helt andra orsaker. Själv brukar jag fiska i klubbens sjöar för att det är så fantastiskt vacker natur runt dem! Detta leder ofelbart in på nästa del av artikeln – trolling.

Trolling, vad är det? När jag var liten kallades det ”ro drag”, nu skulle jag vilja säga ”ro med fluga”, det jag sysslar med. Trolling är för mig något som bedrivs med många spön samtidigt, paravaner och djupriggar. I artikeln anges att en mycket stor del av fisken fångas genom ”trolling”, och att detta därigenom skulle vara ett problem för fiskbeståndet. Jag vill hävda att det är antalet upptagna fiskar som reglerar beståndet, och inte sättet de fångas på! Själv sitter jag i princip enbart och bedriver ”trolling”. Detta har fram för allt två orsaker:

- Den ena är att jag ofta har barnen med, som jag försöker få upp ett fiskeintresse hos. Trots sin ålder, 8 och 10, binder de flugor som i kvalitet och finish i vissa fall överstiger de som går att köpa i affärer. Det är inte rimligt att släppa lösa barn i egen båt med flugfiskespön och det är inte heller roligt att vara i samma båt som dem när de vispar med flugspöna. ”Trollingfisket” är således deras möjlighet att fiska med fluga. Dessutom gör det ju att vi kan sitta och prata och filosofera samtidigt som vi fiskar tillsammans, ibland upp till sex personer i en båt, ofta med två spön ute.

– Den andra orsaken till att jag huvudsakligen bedriver trollingfiske är att det är bland det mest avkopplande som finns, att sakta glida fram över en sjö i roddbåt, stressa av, njuta av naturen, vänta på ett napp … … vilket åtminstone jag brukar få göra ganska ofta och länge. I artikeln talas det om fisket som en sport och trolling som något annat. Förvisso heter det sportfiske, men mitt fiske bedriver jag för att koppla av och må bra, oavsett om jag metar, flugfiskar eller” trollar”. Enligt mina egna iakttagelser vid sjön och i fångstjournalen är det ofta några få mycket skickliga fiskare som står för huvuddelen av fångsten. Ofta ser man att dessa tar upp någon fisk och sätter tillbaka resten, men ibland häpnar man när man ser att någon av dessa ”mästare” plockat upp fler fiskar på ett par turer än vad jag gör på ett år med min ”trolling”, eller ”ro med fluga” som jag själv brukar säga.

Jag tycker att föreslagna minimimått för fisk att ta upp, 40 cm för regnbågen och 45 cm för öringen, låter som en rimlig nivå för Lysevattnet, fast vi måste nog fundera vad vi vill med våra fiskesjöar. Jag tycker att en fångstkvot på max två upptagna fiskar per dag och kort skall införas (dagens vädjan om naturmedvetande och kamratanda verkar inte fungera). Någon restriktion på ”trolling” skall inte finnas, med motiv enligt ovan.

Och några andra funderingar inför kommande vintersäsong, när jag ändå är i farten … I fiskereglerna står inget om mete med andra beten än mask … vad gäller? Vad gäller vid pimpelfiske, mask, maggot, räka etc? Jag har vid fråga till styrelsen tidigare fått svaret ”att lyckas du bara fånga fisk så är det bra”. Jag tror det är bra att skriva ner lite regler, eller rekommendationer även för pimpelfisket. Hur gör man förresten med återsättning vid pimpelfiske? Klarar fiskens ögon kylan om man sätter tillbaka dem?

Och några förmaningar, från en vanlig klubbmedlem…
När jag lånar någon båt tittar jag även till de andra, öser dem, förtöjer dem rätt etc. Jag brukar också ta med en plastpåse hemifrån för att samla ihop det skräp jag hittar i båtarna och vid båtplatserna. Det vore trevligt om fler gjorde detsamma. Som det varit i år så har det varit lite si och så med medlemmarnas vilja att frivilligt hjälpa till.

Vi ses på isen!

Anders

Vaket nummer ett 2006

Vad gäller det nyligen framlagda förslaget, att alla som fiskar och är över 18 år skall betala en årlig avgift på 200 kronor, känner jag mig som pastor Jansson. Å ena sidan... å andrasidan.

Meningen är att de insamlade pengarna skall gå till fiskevård. Bra, fiskevården i vårt land behöver varenda sekin som samlas in. Enligt SCB fiskar mellan två och tre millioner av Sveriges befolkning någon gång per år. Detta innebär att fiskevården årligen skulle få in ett antal hundra millioner. Om detta inträffar i verkligheten skulle finansieringen av fiskevårdande åtgärder vara löst för all framtid. Tyvärr dyker tre frågor omedelbart upp som gör mig tveksam. 1. Hur många kommer att lösa avgiften? 2. Hur skall den administreras? 3. Vem skall bestämma över pengarna?

De som har fiske som huvudsaklig hobby betalar nog gärna 200 kronor till fiskevård, om pengarna går till rätt ändamål. Jag tvivlar på att de som endast metar abborre med barnen några gånger per år är villiga att betala denna summa. OK säger utredningen då, låt de som endast fiskar en vecka per år få en reducerad avgift till 80 kronor. Inkluderat postens avgifter börjar det bli dyrt att fiska. Det värsta som kunde hända är att de 3 millioner i SCB: s enkät som uppgett att de fiskar någon gång per år reduceras till kanske 500 000. Det har plötsligtblivit för komplicerat att ta ut metspöet och meta mört under semestern. Avgiften har minskat svenska folkets intresse för fiske. Man har skjutit sig själv i foten.

Hur skall verksamheten organiseras? Hur mycket personal behövs det för att registrera inbetalningarna, sköta registren och förvalta pengarna? Vem skall kolla att alla betalt fiskevårdsavgiften? Och ännu värre, vem skall kolla att du endast fiskar en vecka per år? Vad kostar allt detta och hur mycket blir kvar till fiskevård? Om de influtna pengarna äts upp av en tung och dyr administration bör fiskevårdsavgiften aldrig genomföras.

Så till den allra viktigaste frågan. Vem skall bestämma över pengarna och hur skall de fördelas? Det finns alldeles säkert många som känner sig manade att ta hand om pengarna. Många intressegrupper tycker nog att de är mest lämpliga att spenderade inkomna medlen. Jag tycker personligen att användningen av pengarna skall styras av dem som betalar. Sveriges sportfiskare bör som huvudsakliga finansiärer av en eventuell fiskevårdsfond också ha den avgörande beslutanderätten. Jag menar absolut inte att sportfiskarna ensamma skall styra fonden. Såväl yrkesfiskare, fiskerättsägare som andra intressenter kan och bör ingå i en fondstyrelse. Pengarna skall i sin helhet gå till fiskevård, forskning, information till allmänheten och övervakning. De får under inga omständigheter läggas i politikernas händer för att ingå i den stora konkursen.

Nog gnällt för i dag.

Gösta

Trolling och köttfiske

Följande text är skriven av Mikael Båth och det är hans personliga funderingar, inte styrelsens, som kommer till uttryck här. Däremot kan vi förvänta oss förändringar i fiskereglerna om fisketrycket fortsätter att öka i våra vatten.

Har du andra åsikter eller funderingar kring detta område är du mer än välkommen att skicka in ditt bidrag till nästa nummer av Vaket. Det är viktigt att alla får säga sitt, och att du gör de nu, innan nya regler klubbas igenom.

Styrelsen och Redaktionen

Detta inlägg publicerades i Vaket nummer två 2005

Inledning
För att alla skall få möjlighet till ett trevligt och bra fiske behöver vi samsas om de fiskar vi har i våra vatten.

Detta kan vi som enskilda medlemmar göra på flera olika sätt. Det viktigaste är säkert, som i det vanliga livet, att visa respekt och hänsyn till våra medmänniskor. Alla är inte flugfiskare och jag tycker det är lika tråkigt varje gång flugfiskare talar nedsättande om “de andra” sportfiskarna. Personligen svingar jag både haspel, spinn och metspön med jämna mellanrum och tycker speciellt mycket om att meta loja sommardagar.

Det jag skriver här är helt enkelt lite funderingar jag har haft när jag guppat runt i roddbåten. Alla har nog observerat hur fisketrycket på Lysevattnet har ökat de senaste tre åren. Antalet fiskare under april-maj i år är betydligt större än tidigare och det beror säkert på att gamla inaktiva medlemmar slutat och nya pigga tillkommit. Jag tycker det är bra att medlemmarna är aktiva och utnyttjar klubbens resurser men samtidigt ökar det också kravet på varje enskild medlem.

Tillväxtfisk
Låter man tillväxtfisken, alla mindre regnbågar och öringar, vara kvar i sjön, växer dessa snart till sig och blir riktigt fina fiskar för oss som jagar dem. Vill du äta småfisk kan jag rekommendera de handlare som tillhandahåller dylika tingestar och ofta kallar dem för forell.

Jag vet inte hur många gånger under mitt liv som sportfiskare jag har stött på medborgare som tagit upp småfisk med motiveringen att de ändå skulle dött. Detta stämmer säkert i de flesta fall men en liten skadad fisk gör säkert större nytta för alla medlemmar om den går tillbaka i sjön och blir till mat för fiskar och insekter istället. Kanske, kanske det till och med är så att fisken klarar sig och växer upp till en riktigt baddare?

Efter att helt ovetenskapligt studerat fångstrapporterna för de tre sista åren och lagt till mina egna iakttagelser har jag kommit fram till följande tumregel; regnbågen bör vara 40 cm innan den tas upp för förtäring och motsvarande längd för öringen är minst 45 cm.

Skyddar vi vikarna med de nykläckta bäckrödingarna får vi lite mer fiskmat i sjön. Ännu fler stora fiskar det blir då!

Köttfiske
Mer än någon enstaka fisk per tur bör väl ingen ta med sig hem kan man tycka. Jag vet att det är lockande att ta med sig flera fiskar när det varit trögt och man kanske inte har fått en fisk på evigheter. Men så som det ser ut idag har vi inte längre råd att köttfiska utan får istället ta vårt ansvar som enskilda medlemmar. Vi har ju inte köpt ett fiskekort utan betalat för medlemskap i en förening. Fiskekort köper man till put and take vatten!

Trolling
Släprodd eller trolling är inte bara effektivt utan också ett känsligt ämne. De flesta av oss ror nog runt med ett drag eller en fluga på våra turer i klubbens vatten. Eftersom en mycket stor del av vår fisk fångas på detta sätt behöver vi nog till viss del tänka om.

Återhållsamhet är ordet jag vill använda. Gör sporten till just en sport och ägna den övervägande tiden åt att kasta dina drag och flugor aktivt istället för att ro runt med dem.

Naturligtvis kan man låta draget eller flugan släpa efter båten när man förflyttar sig till en ny fiskeplats, men den rena trollingens tid tycker jag vi skall förpassa till en förfluten era.

Trolling hör hemma i större vatten än de vi har tillgång till i klubben!

Mikael

Vaket nummer två 2005

Vad är rättvisa? När åtgärder skall genomföras för att fiskbestånden är sönderfiskade och behöver återhämta sig heter det alltid från myndigheter och politiker att bördan skall bäras solidariskt mellanyrkesfiskare, husbehovsfiskare och sportfiskare. Med andra ord är det inte den som förorsakat problemet som skall lösa det. Det skall råda totalförbud för alla, som det t. ex gjorde för torskfiske undervårvintern 2005. Dock gavs dispensför ett av de mest storskaliga fisken som finns. Lysbåtsfiske efter skarpsill med snörpvad längst inne i de trånga bohuslänska fjordarna under torskens lekperiod var helt OK. Bifångst av torsk var också tillåten. I dag kan man läsa i tidningarna att bifångster vid lysfiske är ytterst små. Varför klagar vi då? Jo det finns inga fiskarter längresom kan klassas som bifångster. De har redan dragits upp som bifångster under tidigare år. Det är inte bara snörpvadsfisket som får bifångster. Ett mycket omfattande ålryssjefiske - tiotusentals efter Bohuskusten – har kostat miljontals lokala småtorskar och plattfiskar livet. Problemen med ålryssjefisket kommer med stor sannolikhet att lösa sig självt, då invandringen av ål från Sargassohavet de senaste åren gått ned till nära noll. Ett sätt att förbättra reproduktionen av torsk är att ändra på minimimåttet. En lekmogen torsk har en längd på ca 50 cm. Varför inte då sluta att ta fisk som är mindre än en halv meter? Det kan vi inte göra säger trålfiskarna. Då kan vi inte ta upp våra kvoter inom rimlig tid. Kan ni ta upp era kvoter när fisken är slut då? Om man höjer minimimåttet på vilken art det vara månde måste man samtidigt anpassa maskstorleken i trålar och nät till aktuellt minimimått så den mindre fisken går igenom. Det är meningslöst att kasta tillbaka för liten fisk som dött. Vet ni förresten att fyra torskar av fem kastas tillbaka döda i havet? Gott om torsk säger yrkesfisket när de drar upp den sista spillran av torsk som samlas till lek på de begränsade lekområdena. Varför tar pigghajen slut? Varför tar havskatten slut? Pigghajen tar slut för att den växer långsamt och fiskas upp i stora mängder när den samlasför att föda sina ungar. Havskatten fiskas för hårt med nät på sina lekplatser. Vad gäller orsak och verkan så lär väl relationen av påverkan av de olika fiskemetoderna grovt se ut som följer. När sportfisket tar upp en fisk så tar det småskaliga kustfisket upp 10 och det storskaliga yrkesfisket mer än 1000. När åtgärder skall vidtagas utgår man inte från beståndens livskraft, vilket vore naturligt, utan från kortsiktiga
teoretiska ekonomiberäkningar. Varför skall likhet råda mellan de olika intressenterna? Den metod som förorsakar problemen borde också stå för åtgärderna. Visst finns det andra orsaker än överfiskning som minskat fiskbestånden i havet och visst finns det sportfiskare som borde kalla sig något annat.

Alltid retar jag någon.

Mer kommer!

Gösta