Dricksvattentäkt Ålevatten

Detta inlägg är skrivet av Gösta Bring och publicerades i Vaket nummer ett 2007.

Vattensituationen är besvärlig för de flesta kommuner ut efter Västkusten. En permanent långsiktig lösning skulle kunna vara att ta vatten från Vänern. En sådan lösning måste av kostnadsskäl genomföras regionalt och skulle säkerligen ta mer än fem år att genomföra. Det kortsiktiga behovet av vatten är stort för både Stenungsund och Tjörn. Det är svårt att finna en rimlig lösning som kan genomföras på kort tid.

Vad innebär regleringen av Ålevatten för Anråsåns vattensystem? Den direkta påverkan gäller framför allt Rördalsån, som är ett tillflöde till Anråsån. En betydande del av flödet i Anråsån kommer från Ålevatten via Rördalsån. En svagt underbyggd vattendom baserad på gammal hävd finns från början av 1900-talet och tillåter en variation av Ålevatten på 1,0 meter och för Håltesjön 0,8 meter. Håltesjön ligger alldeles ovanför Ålevatten. Kommunen avser att endast reglera Ålevatten. Det beräknade uttaget av dricksvatten motsvarar 10–15 % av tillrinningsområdets totala tillförda vattenmängd. För att möta behovet av dricksvatten och en minimitappning på 80 liter per sekund behövs grovt räknat 400’000 m3 per månad, i genomsnitt. Ytan på Ålevatten är 0,6 km2 och med tillåten dämning på 1 meter ger det ett regleringsmagasin på ca 600’000 m3. Detta innebär att lagringskapaciteten motsvarar en och en halv månads förbrukning. Om de senaste årens klimatmönster fortsätter kommer det att under vissa tider uppstå brist på vatten. Risken för brist är störst under sommaren när förbrukningen också peakar. Om avrinningen fluktuerar kraftigt, vilket är det normala, uppstår problem. En på/av-reglering vid högsta dämningsnivå ger större påverkan än en lugnare avtappning. Vad kommer att prioriteras - dricksvattenförsörjningen eller minimitappningen? Hur kommer regleringen att ske?

Problemen kommer i första hand att uppstå i Rördalsån och kanske möjligen också i Anråsån. Anråsån med biflöden är ett av de mest produktiva områdena för havsöring i Bohuslän. Ån har en laxstam som ännu ej är angripen av Gyro.

Den ökade minimitappning som föreslås är givetvis gynnsam för fiskbestånden, men de längre perioderna med minimiflöde som måste uppstå är negativ. Risken för att nollflöde av misstag skulle kunna uppstå kommer också att finnas. För öringen och laxens del kan lekvandringen och smoltens utvandring försvåras genom lägre flöden under de tider som fisken vandrar. Nollflöden med torrlagda bottnar kan slå ut hela beståndet i Rördalsån av havsöring och lax såväl som flodpärlmusslor.

Sammanfattningsvis kan följande problem uppstå i vid låga vattennivåer:

1. Svårigheter för lax och öring att stiga vid fallet i Anråsåns mynning. Fisken blir stående nedanför fallet i stora mängder där de riskerar att dra på sig sjukdomar.
   
2. Smolten hindras att vandra ut vid rätt tidpunkt under våren och blir därför offer för gäddor och andra rovfiskar.
   
3. Laxen som i huvudsak leker i Rördalsån kommer att missgynnas om strömhastigheten minskar.
   
4. Långa tider av minimitappning leder till högre vattentemperaturer och sämre syresättning.
   
5. Torrläggning av lekbottnar och strandzoner leder till utslagning av såväl rom som yngel och är helt förödande för flodpärlmusslan.
   
6. Om nollflöde uppstår på grund av misstag slås hela generationer av fisk ut. Den så kallade mänskliga faktorn kan få oöverstigliga konsekvenser vid vattenreglering här.

Gösta